Ångest, panik & depression
Min tanke med att skriva här kom efter att jag själv sökt information på nätet om ångest, paniksyndrom och depression. Till en början mest för att känna att jag inte var ensam om min diagnos men sedan också för att se hur andra har hanterat sin ångest i vardagen.
Jag som skriver är man, 25år och har familj. Fick diagnos ångest för ca 6 månader sedan, nu efter en tid hos psykolog (KBT-terapeut) kan hon konstatera att det är stressutlöst ångest med reaktiv depression. Jag har levt med detta i ca 8 månader nu, och är glad att jag sökte hjälp så pass tidigt.
Innan jag ”blev med ångest” var jag en väldigt social person som älskade att träffa nya människor och umgicks ofta med mina vänner, vågade testa det mesta och hade en bra förmåga att hålla mig lugn i dem mest stressade situationer.
Efter att ångesten blev en del av mitt liv är jag svårt osocial, gillar inte alls att träffa nya människor och umgås nästan aldrig med mina vänner. Testar inget nytt, håller mig hellre till det jag vet ”funkar” för mig. Ah, att hålla sig lugnt under en panikångestattack? Fungerar ungefär lika bra som att tända en tändsticka under vatten.
MEN, jag mår inte lika dåligt idag, även om jag inte mår bra. Min ångest har tagit en vändning från att vara mer situationsanpassad till att jag är rädd för min hälsa. Dvs. att jag klarar av att gå och handla osv. utan att få en fullskalig panikattack, men att jag istället kan ligga hemma och vara rädd för att mitt hjärta ska sluta slå och min älskade dotter ska vara utan sin pappa.
Jag kommer berätta mer om mig, mina panikattacker och hur jag haft det i den här bloggen. Men jag vill dela med mig av mitt första tips redan nu: Har du inte sökt hjälp, gör det nu! Vänta inte, ring din hälsocentral och träffa en läkare som kan peka dig åt rätt håll på en gång. Att dra ut på hjälpen kommer bara medföra att det tar längre tid att återställa ditt sätt att tänka.
