Kommer jag någonsin bli bra?
Den frågan ställer jag mig ganska ofta när jag är nere. Ibland känns allt bara så hopplöst, det känns som om det aldrig kommer bli som vanligt igen. Som när jag mådde bra av att vara i svängen och träffa polarna, spontant gå ut och ta en öl på stan, se en film på bio mm.
Däremot om jag tänker tillbaka när jag haft dessa tankar, så har det faktiskt blivit så mycket bättre. Jag minns så väl när jag hade min värsta period av panikångest som varade i fem dagar, det enda jag fick i mig var cirka 2 liter blåbärssoppa under dom fem dagarna, hade inte ens förmågan av att stoppa en snus under läppen. Allt var pyton, jag hade svettningar och frossa hela tiden. Hjärtat slog volter och allt kändes hopplöst. Som att ofrivilligt sätta sig i en berg-och-dalbana som aldrig tar slut. Jag har nog aldrig mått så dåligt. Inte ens om jag tänker tillbaka när jag hade hjärnhinneinflammation.
Med det i tanken så har det bara blivit bättre, även om det har kommit ”bakslag” så har dom bara tagit mig ett steg bakåt och sedan två framåt. Men att det skulle ta sån lång tid att nyktra till från en till synes långdragen baksmälla hade jag aldrig kunna tänka mig.
