Panikångest

Idag har jag utsatt mig mer för min centrala rädsla, som är mitt hjärta. Eftersom jag varit så rädd att jag ska få en hjärtattack har jag naturligt avstått från hårda fysiska aktiviteter. Har som mest ägnat mig åt att ta promenader eller plockat lite hemma. Men idag tog jag fram spaden och grävde ut en dryg kubikmeter jord på gården, vilket var väldigt ansträngande och gav en rejäl puls och det tog ca 30 minuter. Så klart var jag hela tiden väldigt uppmärksam på olika symptom under tiden, vilket mer eller mindre är oundvikligt för mig nu. Kände av att jag blev yr ett par gånger och lite taskig balans, men det vill jag minnas att jag kunde få innan ångesten också. Sen kan jag tillägga att jag gick från att vara vältränad över hela kroppen till att inte rört en fena på två år. Utöver det har jag såklart även fått ont i bröstet på vänster sida och i mitten av bröstet, men jag håller mig ganska lugn då jag är övertygad om att det är någon spänning i bröstkorgen. Det kan jag avgöra eftersom jag med handen kan framkalla smärtan om jag trycker på vissa punkter.

Det är en lättnad att själv kunna utesluta vissa saker, som nu t.ex. att klämma och själv inse att det sitter på utsidan av bröstet och inte innuti. För det är inte lätt att vara rationell alla gånger när man har ångest, speciellt inte under en panikångestattack. Men efter ett tag så hittar man sina knep att lugna sig själv, och när man väl är där har man kommit en bit på vägen.

”En del ger sina bekymmer simlektioner istället för att dränka dem” –Mark Twain

Den frågan ställer jag mig ganska ofta när jag är nere. Ibland känns allt bara så hopplöst, det känns som om det aldrig kommer bli som vanligt igen. Som när jag mådde bra av att vara i svängen och träffa polarna, spontant gå ut och ta en öl på stan, se en film på bio mm.

Däremot om jag tänker tillbaka när jag haft dessa tankar, så har det faktiskt blivit så mycket bättre. Jag minns så väl när jag hade min värsta period av panikångest som varade i fem dagar, det enda jag fick i mig var cirka 2 liter blåbärssoppa under dom fem dagarna, hade inte ens förmågan av att stoppa en snus under läppen. Allt var pyton, jag hade svettningar och frossa hela tiden. Hjärtat slog volter och allt kändes hopplöst. Som att ofrivilligt sätta sig i en berg-och-dalbana som aldrig tar slut. Jag har nog aldrig mått så dåligt. Inte ens om jag tänker tillbaka när jag hade hjärnhinneinflammation.

Med det i tanken så har det bara blivit bättre, även om det har kommit ”bakslag” så har dom bara tagit mig ett steg bakåt och sedan två framåt. Men att det skulle ta sån lång tid att nyktra till från en till synes långdragen baksmälla hade jag aldrig kunna tänka mig.

Den här veckan har varit ganska jobbig med mycket stress och spänningar som inte vill lägga sig. Så jag har haft en del ångestattacker nu där jag är rädd för min egen hälsa, jag går hela tiden och känner efter symptom på hjärtattack. Vilket är otroligt frustrerande, jag kände att jag faktiskt hade det hela under kontroll. Men samtidigt så har jag medvetet utsatt mig genom att kolla på t.ex. 112 luftens hjältar, 112 på liv och död och läkarna. Känns som att tv-programmen har gjort att jag blivit uppmärksam på fler symptomer som kan uppstå vid hjärt- och kärlsjukdomar.

Men jag vet att tider då jag är spänd och sovit dåligt blir allt bara värre, så himla viktigt att jag får känna mig lugn och sova mycket. Det är dock svårt att få ihop så ofta som jag önskar…

Däremot får jag inte några fulla panikattacker längre vilket är skönt, jag kan alltid (hittills) hålla dom nere på en ganska låg nivå.

Idag är det bara regn och regn här ute, men ska nog ta mig ut för en promenad endå!

Om jag haft en dålig natts sömn känns det mer eller mindre alltid dagen efter, jag har betydligt svårare att stå emot ångest och avleda mina ångestframkallande tankar. Att vara småbarnsförälder ökar inte heller direkt chansen att få en god natts sömn, men jag är glad om jag får mer än 3h sammanhängande sömn på en natt.

Konsten att somna har jag inte riktigt lärt mig än heller, ligger ofta vaken 1-3 timmar innan jag äntligen somnar på kvällarna, vilket är väldigt frustrerande. Tänker på allt möjligt, dock oftast sånt som ger mig ångest. Och det är väldigt svårt att sluta tänka på det. Även om jag medvetet försöker leda in mig på andra tankar så ramlar jag automatiskt tillbaka till dom dåliga tankarna. Har jag otur kryper även ångesten upp och så sitter jag fast i den ett tag också, men det är tack och lov sällan.

Enligt min psykolog så är det väldigt viktigt att få sova bra för att fungera optimalt, men hur jag ska lösa mina problem vet jag inte riktigt. Att komma förbi att bli sängliggande finns det lösningar på, t.ex att man inte lägger sig förens man vet att man kan sova, och att alltid gå upp t.ex. 08.00 varje dag, även helger för att ge kroppen en rutin – sen så får man absolut inte ta sig en stödvila på dagen även om man är helt slut. Men det finns inga bra förslag för småbarnsföräldrar dock. Sova på soffan kunde vara ett alternativ om det inte var för att min sambo jobbade och inte jag.

Får väl helt enkelt ”rycka upp” mig och ”stå ut” ett tag till. Ska skriva om dessa uttryck i mitt nästa inlägg.

Den här helgen har bestått av en hel del utmaningar för mig. Har varit borta med familjen, långt ifrån vårt trygga hem. Jag har på ”senare dagar” i min ångestperiod haft problem med att köra bil vissa sträckor, även om dom flesta har varit problemfria att köra. Konstigt nog! Det gick däremot bra den här gången, helt utan ångest vilket känns skönt. Som vanligt stannar vi också vid samma snabbmatskök när vi kör den här sträckan, just att beställa mat där inne har varit riktigt jobbigt och jag har mer än gärna flytt flera gånger, vilket också hände första gången. Men det gick också bra den här gången. Även om det är en liten del av mina problem så känns det skönt att vissa saker faktiskt fungerar.

Att sova borta däremot är inget som ångesten gillar än så länge, jag känner redan dagarna innan att jag är väldigt trött, spänd i kroppen och ofta borta i andra tankar. Problemen från mina spänningar känner jag väl nu när vi är hemma, jag är helt slut i kroppen och har ont i hela ryggen och över bröstet. Ett besök hos kiropraktorn är kanske ingen dum idé. Det är nog lite av en förväntansångest som jag inte riktigt fått grepp om ännu. Men för att komma framåt i det problemet så försöker jag skriva ner det jag tänker när jag hamnar i ”andra tankar”, som jag sedan ska försöka analysera vad det är jag faktiskt är rädd för.

Eftersom vi av naturliga skäl undviker att utsätta oss för fara som normalt aktiverar kamp eller flyktresponsen, t.ex. hoppa ner i tigerburen på Kolmården eller stoppa in fingret i ett öppet el-skåp. Vilket är en ganska sund inställning, eftersom det är ju trots allt farligt och det vet vi sedan innan (antingen erfarenhetsmässigt eller sedan innan inlärt). Men låt säga att vi skulle ramla ner i tigerburen, då kommer precis som när jag gick till affären och handlade, kamp eller flykt sättas in automatiskt. I tigerburen står det i direkt proportion att få kamp och flyktkänsla, då vi vet att det är farligt. För där kan vi faktiskt dö! Men till den stora frågan, varför får jag kamp och flyktkänsla av att gå i affären? Tror jag att ICA-stig kommer köra över mig med trucken? Finns det verkligen någon fara där inne som jag behöver vara rädd för? Svaret är Nej (för min del). Men… varför är jag då rädd? När jag i efterhand säger att jag inte är rädd?

Det har varit väldigt viktigt för mig, att utmana mina panikångestframkallande platser, att inte undvika dessa bara för att det varit jobbigt. Det har varit ett långt och påfrestande jobb att utsätta sig för det. Men den dagen man står i butiken och tänker, ”Det är ju ingen fara, det här går ju bra” känns det riktigt skönt.

Det är lustigt när man tänker på det, att det faktiskt är så illa att det känts som man hoppat ner i tigerburen när man egentligen bara ska köpa ett paket mjölk på ICA.

Ett vanligt morgonmöte på avdelningen, som jag varit på 1000ggr förut. Jag skulle prata ca 10min om lite planer för kommande året inför ca 50-60 personer, inget konstigt egentligen. Men några minuter innan började jag känna mig alldeles svettig, skakningar och ett hårt bultande hjärta. För många låter det som vanlig nervositet, men för en person som aldrig haft problem med den för mig enkla uppgiften att prata 10minuter blev det väldigt jobbigt. Sen kom känslan av att få svårt att andas och ostadighetskänslor, samtidigt kom tankar som ”Dom lär ju tro att jag blivit knäpp” eller ”är han sjuk?”. Med alla symptom och tankar som jag upplevde under den korta stunden gjorde det omöjligt för mig att vara kvar, jag ursäktade mig snabbt och sa att det kommer tas vid ett senare tillfälle. Direkt efter började jag att analysera hur det lät när dom orden kom ur mig, för mig kändes det som att jag stammade på varje ord jag sa, och sa jag det ens i rätt ordning?

Det var min första panikattack.

Det har alltid känts som att alla analyserar mitt beteende, men i själva verket är det nog inte många som verkligen lägger märke till hur jag mår.

Efter den dagen kom det bara fler ställen som utlöste attacker, även om till en början inte alls var lika tätt som efter någon månad.

·         Handla i affären

·         Gå till Frisören

·         Äta på resturang

·         Vara bland mycket folk

·         Samtala med nytt okänt folk

·         Köra bil

Listan kan göras lång.

Min tanke med att skriva här kom efter att jag själv sökt information på nätet om ångest, paniksyndrom och depression. Till en början mest för att känna att jag inte var ensam om min diagnos men sedan också för att se hur andra har hanterat sin ångest i vardagen.

Jag som skriver är man, 25år och har familj. Fick diagnos ångest för ca 6 månader sedan, nu efter en tid hos psykolog (KBT-terapeut) kan hon konstatera att det är stressutlöst ångest med reaktiv depression. Jag har levt med detta i ca 8 månader nu, och är glad att jag sökte hjälp så pass tidigt.

Innan jag ”blev med ångest” var jag en väldigt social person som älskade att träffa nya människor och umgicks ofta med mina vänner, vågade testa det mesta och hade en bra förmåga att hålla mig lugn i dem mest stressade situationer.

Efter att ångesten blev en del av mitt liv är jag svårt osocial, gillar inte alls att träffa nya människor och umgås nästan aldrig med mina vänner. Testar inget nytt, håller mig hellre till det jag vet ”funkar” för mig. Ah, att hålla sig lugnt under en panikångestattack? Fungerar ungefär lika bra som att tända en tändsticka under vatten.

MEN, jag mår inte lika dåligt idag, även om jag inte mår bra. Min ångest har tagit en vändning från att vara mer situationsanpassad till att jag är rädd för min hälsa. Dvs. att jag klarar av att gå och handla osv. utan att få en fullskalig panikattack, men att jag istället kan ligga hemma och vara rädd för att mitt hjärta ska sluta slå och min älskade dotter ska vara utan sin pappa.

Jag kommer berätta mer om mig, mina panikattacker och hur jag haft det i den här bloggen. Men jag vill dela med mig av mitt första tips redan nu: Har du inte sökt hjälp, gör det nu! Vänta inte, ring din hälsocentral och träffa en läkare som kan peka dig åt rätt håll på en gång. Att dra ut på hjälpen kommer bara medföra att det tar längre tid att återställa ditt sätt att tänka.