Att bli bättre
Tyvärr som så många andra som skrivit om sin ångest och depression så slutar dom flesta efter att dom börjar känna sig bättre, och det är väl just den resa dom flesta i samma situation kanske vill höra. Om inte annat behöver höra. Om hur det är att bli bättre! För det är väl det vi alla vill uppnå, att få må bra igen!
Jag vill inte påstå att jag är som för 3 år sedan, men jag mår så himla mycket bättre om jag jämför med hur jag mådde för 1 år sedan. Om jag mådde 10 av 10 för 3 år sedan, och 1 av 10 för ett år sedan, så mår jag 8.5 av 10 nu. Det känns bra!
Men jag har fortfarande problem med yrsel och min hypokondri, Hittills sedan ångesten började har jag "haft" Kritiska problem med hjärtat, MS, olika former av cancer, symptom för stroke m.m. Det har varit bra ett tag nu, men har återigen haft oregelbunden hjärtrytm och en darrande känsla från vad jag bedömmer är hjärtat. Den stora skillnaden nu är att jag får inte panik av det, jag blir inte helt knäckt som jag blev innan. Jag kan släppa det.
Mitt bästa tips för att ni ska komma ur denna onda cirkel: Sluta googla på alla symptomer! Åk till hälsovårdscentralen och få en proffesionell bedömning av läkare istället!
Efter att jag blivit bättre i min ångest och depression har det lätt blivit att jag glömt bort hur dåligt jag mådde bara för ett litet tag sen, och på sitt sätt är väl det väldigt skönt att bara glömma för ett tag? Men det är också viktigt att inte glömma att man är lite känsligare än tidigare. Jag märker av direkt när mitt välmående sjunker, och ignorerar inte det längre. Oftast har det väldigt logiska anledningar, t.ex. att jag jobbat mycket, sovit lite eller dåligt, ätit dåligt eller bara haft det allmänt stressigt. Då tar jag tag i det direkt, ser till att jag får den tid jag verkligen behöver. Om jag inte gör det, då kommer jag bli sämre igen - och det tar flera veckor innan jag tar mig till en "OK" nivå igen. Det är inte värt det, så lyssna på din kropp direkt. Jag vet själv att jag kände "nu när jag endå mår bra så kör vi" och ville inte inse att jag inte riktigt orkade som förr.
Kommentarer
Trackback
