Panikångest

Idag har jag utsatt mig mer för min centrala rädsla, som är mitt hjärta. Eftersom jag varit så rädd att jag ska få en hjärtattack har jag naturligt avstått från hårda fysiska aktiviteter. Har som mest ägnat mig åt att ta promenader eller plockat lite hemma. Men idag tog jag fram spaden och grävde ut en dryg kubikmeter jord på gården, vilket var väldigt ansträngande och gav en rejäl puls och det tog ca 30 minuter. Så klart var jag hela tiden väldigt uppmärksam på olika symptom under tiden, vilket mer eller mindre är oundvikligt för mig nu. Kände av att jag blev yr ett par gånger och lite taskig balans, men det vill jag minnas att jag kunde få innan ångesten också. Sen kan jag tillägga att jag gick från att vara vältränad över hela kroppen till att inte rört en fena på två år. Utöver det har jag såklart även fått ont i bröstet på vänster sida och i mitten av bröstet, men jag håller mig ganska lugn då jag är övertygad om att det är någon spänning i bröstkorgen. Det kan jag avgöra eftersom jag med handen kan framkalla smärtan om jag trycker på vissa punkter.

Det är en lättnad att själv kunna utesluta vissa saker, som nu t.ex. att klämma och själv inse att det sitter på utsidan av bröstet och inte innuti. För det är inte lätt att vara rationell alla gånger när man har ångest, speciellt inte under en panikångestattack. Men efter ett tag så hittar man sina knep att lugna sig själv, och när man väl är där har man kommit en bit på vägen.

”En del ger sina bekymmer simlektioner istället för att dränka dem” –Mark Twain

Den frågan ställer jag mig ganska ofta när jag är nere. Ibland känns allt bara så hopplöst, det känns som om det aldrig kommer bli som vanligt igen. Som när jag mådde bra av att vara i svängen och träffa polarna, spontant gå ut och ta en öl på stan, se en film på bio mm.

Däremot om jag tänker tillbaka när jag haft dessa tankar, så har det faktiskt blivit så mycket bättre. Jag minns så väl när jag hade min värsta period av panikångest som varade i fem dagar, det enda jag fick i mig var cirka 2 liter blåbärssoppa under dom fem dagarna, hade inte ens förmågan av att stoppa en snus under läppen. Allt var pyton, jag hade svettningar och frossa hela tiden. Hjärtat slog volter och allt kändes hopplöst. Som att ofrivilligt sätta sig i en berg-och-dalbana som aldrig tar slut. Jag har nog aldrig mått så dåligt. Inte ens om jag tänker tillbaka när jag hade hjärnhinneinflammation.

Med det i tanken så har det bara blivit bättre, även om det har kommit ”bakslag” så har dom bara tagit mig ett steg bakåt och sedan två framåt. Men att det skulle ta sån lång tid att nyktra till från en till synes långdragen baksmälla hade jag aldrig kunna tänka mig.

Den här veckan har varit ganska jobbig med mycket stress och spänningar som inte vill lägga sig. Så jag har haft en del ångestattacker nu där jag är rädd för min egen hälsa, jag går hela tiden och känner efter symptom på hjärtattack. Vilket är otroligt frustrerande, jag kände att jag faktiskt hade det hela under kontroll. Men samtidigt så har jag medvetet utsatt mig genom att kolla på t.ex. 112 luftens hjältar, 112 på liv och död och läkarna. Känns som att tv-programmen har gjort att jag blivit uppmärksam på fler symptomer som kan uppstå vid hjärt- och kärlsjukdomar.

Men jag vet att tider då jag är spänd och sovit dåligt blir allt bara värre, så himla viktigt att jag får känna mig lugn och sova mycket. Det är dock svårt att få ihop så ofta som jag önskar…

Däremot får jag inte några fulla panikattacker längre vilket är skönt, jag kan alltid (hittills) hålla dom nere på en ganska låg nivå.

Idag är det bara regn och regn här ute, men ska nog ta mig ut för en promenad endå!